Ingenjörens roll - Websmurf goes underground

Idag är en grupp glada människor på utflykt till en anrik eller kanske snarare anrikad plats, nämligen Sveriges första kärnkraftsreaktor R1 30 meter ner i urberget under KTH. Här i ett gigantiskt bergrum, som fram till 1970 var centrum för kärnkraftsforskning sitter vi nu med benäget tillstånd, nästan 20-talet personer: Någon spelar på en flygel som finns här, andra Moyume-kodar, nån demar sin nya webbtjänst eller pratar om mjukvara. Efter att en lektor från Teknis i vit fysikerrock givit oss en utmärkt presentation om platsen (mer om dess historia hittar ni på Wikipedia) använder flera kanske i smyg 1Gb-linan som är nerskarvad från universitetsnätet för att tanka lite, andra projicerar saker på den 15x15 m stora väggen. Alla bloggar och länkar - med andra ord blogglördag och förhoppningsvis skall det bli många "strålande" inlägg. (OK inga fler dumma ordvitsar på temat, måste moderera mig.)

En blogglördag består ju av ett tema och när vi är nere i KTH:s gömda pärla, denna vetenkapens katedral, som idag kulturbevarat industri-chict används i konstsammanhang - faller det sig naturligt att begrunda ingenjörens roll i samhället. Mer generellt, vad är värdet av utbildning i en värld som annars kännetecknas av snabbhet och tämligen låga barriers of entry, där en någon i sitt pojkrum kan skapa tjänster som används av en stor publik? Är det motiverat för en person som vill bygga coola grejer att sitta fem år i skolbänken, traggla differentialekvationer och ha omtentor när resten av världen omkring rör sig i 180? Kunskap som alternativkostnad snarare än lätt att bära? Vet inte om jag tolkar honom rätt nu men 14-årige stjärnskottet Gustav, intervjuad i InternetWorld verkar exempelvis tro att ingenjörskunskaper eller akademiska meriter inte behövs när alla verktyg ändå gör det enkelt att skapa saker på nätet.

Självklart kan man åstadkomma stordåd utan att sitta i skolbänken - de bästa grejerna skapas av folk som brinner för det, för att knyta an till förra blogglördagens amatörer - de som gör saker de älskar. En teknisk utbildning är nog varken ett nödvändig eller tillräckligt villkor, men det underlättar massor är mitt svar. Jag tror att studier i allmänhet ger en verktygslåda av analytiskt tänkande som ger stora fördelar. Det ger också en bredd snarare än extremt djup som man kan använda för spännande associationer och kreativa sätt att lösa problem. Dessutom blir man nog rustad för förändring och kan börja om på nya saker med kort startsträcka eftersom man är tränad att lära sig. (läs: har gjort knäppa labbar och får lära sig påhittade programmeringsspråk he he) I en värld där Google ger alla svar ger KTH dig alltså kunskapen att ställa rätt frågor.

Vidare tror och hoppas jag att teknikhöjden där ingenjörer är med i leken blir högre. Vi har sett många lysande exempel på spännande webbtjänster som bygger på att man med några klick kopplar ihop befintliga APIn. Men är det lätt för en person så är det säkert ganska lätt för någon annan. Moderna företag med rötter från KTH kan sägas vara exempelvis Spotify och Jaycut - fina exempel på tjänster som verkar vara riktigt teknik-tunga. Spotifys protokoll, P2P-teknologi etc som byggs av ingenjörshjältar är ganska många steg från en webmashup och Jaycuts avancerad teknik för online videoredigering är ingenting man snyter ur sig på en förmiddag. Skall man sen få riskkapital och ta över världen är nog detta också nödvändigt - annars kommer konkurrenterna på rad.

Ingenjörsrollen kan eventuellt ändå uppfattas som luddig eller tråkig ibland. Här tror jag tekniska högskolor gör rätt i att fortsätta försöka förklara för potentiella sökande (och även yngre som Gustav) hur bred rollen kan vara - exempelvis genom kampanjer som den i Stockholms tunnelbana just där Spotify-anställda lyfts fram. Härom veckan menade Annika Lidne att "framtidens ingenjörer inte går på konstfack utan på en teknisk högskola". Både Jaycut och Spotify som ger oss möjliggörande (enabling) verktyg för att vara kreativa är väl utmärkta exempel på detta. Musik förresten - ryktet säger att Madonnas video "Nothing Really Matters" delvis spelades in på platsen vi sitter på nu med Stakka Bo som regissör. Nu förstår vi kanske lite bättre varför KTH:s motto är "Vetenskap och Konst.

- - -

Som en disclaimer måste jag berätta att jag själv på mitt CV vid sidan av simborgarmärket och fullgjord värnplikt kan stoltsera med en civilingenjörsexamen från den här skolan, så det är möjligt att min syn på dessa frågor är lite viktad när vi nu befinner oss på min alma mater. Till vänster ser ni förresten undertecknad lite laidback nersjunken i kärnreaktorns gamla kontrollrum. För fler bilder från dagen och intressanta resonemang - kika på de andras bloggposter. Nu ska jag utforska miljöerna vidare!

- - -

PS: I min hemstad Katrineholm hade vi också kärnkraftverk, men då var det importerade olivkärnor importerade från Portugal som eldades i värmevärket.

- - -
- Paula - bilder från dagen.

- Civilingenjör Poppe - Ingen gör saker som Ingenjörer.

- Miriam -Ingenjör eller ej (efter att lyssnat entusiastiskt på henne inser jag var ett par av mina exempel ovanför kommer från)

- Johan Lange - tankar från reaktor-tänk-tanken.

- Judith - är postiv om framtiden - KTH 50 meter under marken

- Falkevik filmar från stället.

- Jesper på OnlinePR vill se fler ingenjörer som experter i samhällsdebatten!

- CJ (gått på Chalmers - trots det helt OK) skriver om ingenjörsutbildning.

- Christian på Disruptive är imponerad av Sveriges ingenjörer.

- Erik Starck om titlar och social valuta. (ja visst kan det nice att ha en examen när man ska hälsa på sin blivande svärfar typ) Tack för boken förresten!

Den som är stark måste också vara snäll

Jo, tänkte såhär. Ett återkommande tema i debatten senaste året har varit folk som trampar i galen tunna och sen får det väldigt tydligt påpekat av andra. Anta att det nu är så som ni säger, att ni vet så mkt mer än andra, må det vara bloggare vs tryckt media, snabb vs långsam, smart vs dum. Bra - men till vad och hur ska ni använda denna tveeggade dolk av upplysthet? Visst kan det vara skönt ibland att göra enkla poänger, sparka i öppna dörrar och reta någon att bli argare och mer distansierad. Det där klappande hjärtat när man håller andan innan man trycker på send är en indikator på att man är på god väg att röra om i grytan. Skapa debatt och polarisering.

Men måste man? - För ett antal år sen satt jag och diskuterade tabloidjournalistik på ett internetforum som rätt var tufft då. Irriterade mig på att kvällstidningar såfort nåt inträffat med ljus och lykta efterlyser ögonvittnen på ett sätt som i mitt tycke är att tigga om att bli lurade. När sen rätt tillfälle uppstod ville jag testa systemet, skrev ihop ett fejkmail och döm av min förvåning när jag ett par timmar senare läste framsidan på en av Sveriges största sajter där artikeln till 70% bestod av citat från mitt mail publicerat utan vidare verifieringar av innehållet. Aldrig kolla en bra historia, in your face! :O

Att påvisa nåt sånt kan man ju yvas över och se som nåt kul, men det är tillfället som gör tjuven och "brottsprovokationen" var kanske inte så hedersam. Ganska snart kändes grejen meningslös och redan innan ryggdunkningarna i skolan efter helgen började jag ångra upptåget. Nu har tidningen ifråga sen dess i och för sig ändrat sin standardformulering till "maila så ringer vi upp dig" - så nåt vettigt kom ur det.

Men, det är ju påsk, en tid som förutom frosseri av gula små sötsaker manar till eftertanke, och man kan ju också försöka göra någonting annat som sin affärsidé. Det finns faktiskt arméer med sjyssta personer därute som gör gott men inte uppmärksammas. Världen är full av hedersamma gärningar som varken får eller förväntar sig något tack. Folk som lämnar tillbaks plånböcker. Lämnar blod. Volontärarbetar. Uppmärksammar ensamma. Ännu större - bidrar till öppen källkod. :)

Vad vore motsvarigheten på webben till detta UD:s tysta diplomati? - Kanske att skriva försynta mail till sysadmins som egentligen inte förtjänar det och berätta att adminlösenordet till deras affärssystem ligger ute i klartext om man gör såhär såhär (och inte blogga om det), försöka förklara en gång till på chatten för chefen som delar ut hela C:\ på DC++ med löneförhandlingar och kundlistor (istf shara). Inte direkt hugga på puckade marknadsavdelningar som inte fattar att dom försöker släcka eld med bensin genom sina metoder för att hantera bloggare. Stå över att skriva på ett nätupprop som man inte fattar exakt vad det går ut på eller i vilket sammanhang ens namn kommer nyttjas.

Hela trädgårn är full av insekter, men alla stenar måste inte vändas på just därför. I vår tid blir effekterna av enskilda personers agerande så mycket större än tidigare åt bägge hållen. En del saker kommer faktiskt gå obemärkt förbi om det inte är för dig så är det självklart att du ska vara megafonen? Naturligtvis ska man ta de strider som behövs och prickskjuta några pirater. (i Adenviken, inte i Piratbukten he he) Ofta går det i osäkra sammanhang fint att vänta ett slag så man inte skriver i affekt, ja ibland till och med sova på saken (eller på helgen använda Gmails Mail Googles). Handlar det om ärligt uppsåt att göra något man tror på skall man inte hindra sig. Man kan ju som bekant inte göra omelett utan att knäcka ett par ägg. Men skriver man främst för sitt ego, rycks med i hjulet eller bekämpar snarare en person än fenomenet - ja då hinner ofta den där olustiga känslan ikapp de inlänkar, kommentarer och sökranking som blir silverpengarna i belöning.

En del vill prata om karma, men det räcker gott med att tänka på hur det kanske nästa gång är du själv som strålkastarna pekar mot i negativa sammanhang. Med andra ord, du som har makt över ordet, kom ihåg Pippi Långstrumps ord från rubriken... Då sover man också väldigt gott.

Kvällens tips: Skänk de aktieutdelningar du mot all förmodan får trots finanskrisen till Läkare utan Gränser - automagiskt via blankett försvinner sen år 2006 kapitalskatten och det blir 40% mer till behövande!

Gör dig själv en tjänst

Det räcker med att göra någonting blott en procent bättre per dag så har man blivit dubbelt så bra på det redan efter 10 veckor. (1.01^70 = 2.01) - styrkan av compound growth. Alla kan nog behöva bli mer effektivare, så om ni vill - följ med här på en punktprogram eller informationsdiet som jag själv ämnar sätta mig på:

Det har med vår elektroniska korrespondens att göra - betänk hur många mail man får varje dag som man egentligen inte vill ha eller ens läser. Det behöver inte röra sig om spam utan om sånt man tackat ja till en gång - nyhetsbrev, veckoutskick från allt möjligt som nu bara arkiveras eller slängs - av en del kallat bacn. Ändå tar de viss hjärnkapacitet från dig varje gång det ska behandlas, skummas igenom och raderas. Dessutom stör de i dagliga arbetet om man liksom jag kollar mail såfort de har kommit istället för vid regelbundna tider. Transaktionskostnader i avbrutet arbete alltså.

Den här veckan som kommer tänker jag därför säga upp alla nyhetsbrev, mail, medlemsutskick som inte tillför direkt värde i vardagen. Enkelt - bara att klicka på länken "avsluta nyhetsbrev" eller svara med ett "unsubscribe" i headern så är det klart. Haken är att detta kräver lite energi än att trycka på "archive" så därför låter man det fortsätta. Vi vänjer sig så lätt vid förhållanden, fortsätter i samma lunk och då behövs det enligt Newtons lagar en yttre kraft för att förändra. En veckas frontkrig mot allt ovälkommet i din inbox är allt du behöver. I slutet av veckan kommer då förhoppningsvis S/N-ration på din inbox, dvs kvoten mellan relevant signal och onödigt brus, för att använda en telekomterm, bli väsentligt högre. Kanske inte lika många mail, men viktigare sådana alltså. Mer effektivetet.

Tänkte också skriva nåt ovan om att rensa ut bland rss-feeds men kom på det säkert skulle halvera skaran som lurats att läsa här så det fick stryka på foten för nu he he...

• Ett inlägg på samma tema - Långsamhetens lov.
• För bra tips i vardagen - kika på bloggen LifeHack.

IT-Generations-bussen, minns du?

När man ska försöka komma ihåg hur något var för länge sen är det ofta lätt att man förbättrar minnena aningens jämfört med verkligheten. Jag har nu under påskdagarna pratat med min brorsa om hur vi steg för steg kopplade upp oss. Efter lattjat lite med C64:or fick familjen en Compaq PC, exakt när minns vi inte. (OK... kollat nu i ett album, det var 95.. hmm vad sent) Med denna följde det med ett modem vi kunde koppla upp oss mot tv-programmet Bullens BBS och även använda CompuServes chatt-tjänster.

Minns wow-känslan när jag för första gången satt och skrev till en tjej i Canada eller chattade med en amerikansk soldat på Keflaviksbasen på Island. Gick ut med familjens hund efteråt, det var december och stjärnklart och möjligheterna kändes oändliga som stjärnorna i vintergatan! Men Internet, tja det var det nog inte riktigt. I alla fall inte multimedia som Encarta. (Shit alltså att CD-ROM har varit lika mkt ett buzzword som Twitter är idag he he)

Däremot minns jag starkt när en buss kom till skolan, det måste ha varit hösten 95. Har Googlat lite nu och kom fram till att projektet hette IT-Generationen och var sponsrat av KK-stiftelsen med en idé från Frimedia. Efter en föreläsning i aulan med introduktion rusade alla till gympasalen där massa datorer var uppställda. På browsern som var Netscape provande vi runt och bland det första jag och mina kompisar sökte på var nog Playboy. Tiden gick och snart hade man Algonet-abbonemang, delade epost-adress med familjen och surfade runt via Euroseek och Altavista och la enkronor i en syltburk till telefonräkningen. Men egentligen var det nog med bussen som allt startade. Tack!

I jämförelse var man alls ingen hacker. Hade jämnåriga kompisar som blev avstängda från Telia för att hackat modempooler, sålde domäner till DN för 25ksek och hade laptops med inbyggda skrivare och scanners att visa upp. Ändå gillade man det nya mediet skarpt, var fast och försökte lära sig och byggde egna hemsidor där det var kommentarer i gästböcker som gällde.

Såå.. minns det det här? Kom bussen till din skola? Droppa några minnen från dina första dagar på nätet vetja!

• Ps1: I samma tidsera - visst älskade vi html-taggen blink, beskriven av användarexperten Jacob Nielsen som "just evil" och något som dess uppfiinnare betraktar det som "det värsta han har gjort för Internet".
• PS2: Förresten - ifall du går in under inställningarna på din Hotmail (lanserades i juli 96) kan du se efter vilket datum du registrerade din. )
• PS3: Var inte nostalgi bättre förr...? :)

TANSTAAFL - Gratis Lunch - finns det?

När jag loggar in på min rss-läsare är det rätt tunt dessa dagar bland de ändå ganska många feeds jag prenumererar på. Alltså inte kvalitetsmässigt utan sett till kvantitet :) Är det en släpp-bloggarna-loss-det-är-vår? Har mikrobloggen tagit över?

Tycker ändå jag själv har ett hyfsat skäl till att varit lite seg med uppdateringarna- har nämligen börjat på ett nytt jobb. Vi behöver inte gå in på detaljer här och nu men jag kommer att jobba i Stockholm med Internet på ett grymt spännande och internationellt företag.

Efter förra veckans Arctic Evening - tack Ville, Paula och ni andra för det riktigt bra arrangemanget (bilder från aftonen) med grym panel och bra mingel - insåg jag hur många det är som jag skulle vilja sitta ner lite längre tid med, lära känna och lära mig bra saker av. Det är just här som denna bloggpost tar sitt avstamp tillsammans med det faktum att jag nu ser fram emot min första sommar på svensk mark på fyra år och att spendera kvalitetstid i huvudstan.

Man brukar ju säga att det inte finns nånting som en gratis lunch (TANSTAAFL på engelska.) Tänker inte vända ut och in på det begreppet - utan istället försöka motbevisa det genom att bjuda in alla som läser det här att ses över en lunch på tu man hand, no strings attached. Vill gärna veta mer vem du är och pysslar med ifall vi inte tidigare träffats.

Sättningen är denna - du och jag bestämmer träff runt 12-13 i centrala Stockholm. Platsen är förslagsvis på denna klassiska mark, och jag hoppas diskussionen när kaffet är urdrucket bara är en början. Låter det som nåt? Skriv en rad till ms19781 "det där tecknet du vet" gmail punkt com. Vi syns på Kjellssons!