Bloggare vs Journalister

Henrique, en kompis i Brasilien sände ut en epost-appell för att höra sig för om tillståndet runt om i världen för relationen mellan bloggare och journalister som bakgrundsmaterial för en artikel han jobbar på.

Han beskrev Brasilien många bloggare avfärdar representanter för printed media som gammelmodiga, utan perspektiv samt förmåga att greppa det nya som händer. Journalisterna å andra sidan menar att bloggare är opålitlig, google ad-sense-fokuserade (skriver för snödda mammon i form av klickinkomster) och inte har varken ett kall att föra ut sanningen eller den skolade träningen att kunna ifrågasätta källor etc. Nu undrade han hur det var hos oss...

En kvart, nä förmiddag senare levererar Simon från Frankrike bilden av en delvis havererad arbetsmarknad där studenter med topp-betyg från de bästa journalisthögskolorna långt upp i 30-årsåldern är glada för praktikplatser där de får €1000 per månad. Samtidigt får bloggare massor av uppmärksamhet och står i medias limelight som ändå försöker greppa det nya. Bloggare blir ganska inflytelserika personerna, vilket skadar journalisternas stolthet, som heller inte tjänar mer än smulor. En duktigt konkurrensutsatt marknad alltså - där vissa upptäckt att det finns nya vägar att föra ut sin röst på, vilket får andra att kanske inte vara så benägna att applådera desamma. Lite samma känsla andas Andrew Keens bok "The Cult of the Amateur" som har ett avsnitt om "Citizen Journalism" och inte oväntat sågar bloggare, de som vill utrycka sig:

Amatörer som vill göra sin röst hörd jämförs med aporna ni vet som - om vi är oändligt många, med oändligt många skrivmaskiner yada yada... enligt Keen ändå aldrig kommer skriva några Shakespearepjäser. I den här ganska irriterande boken missar författaren, eller vill inte se vilka krafter som driver allt det kreativa och hur sättet ny teknik gör det möjligt för även bättre röster att nå ut. (Recension av Lokko här.) Att mängden är stor säger inte att pärlorna blir färre, tvärtom... vi talar bara behovet av samma filter som i Long Tail.

Även om majoriteten som skriver på nätet inte tjänar något eller i så fall lite, så är situationen för journalister en kamp om kniven.... och kanske på ett allvarligare plan, då detta är det som dom företagit sig som sitt levebröd. Det fick jag en påminnelse häromsistones då jag förra veckan tillsammans med min vapendragare drog till ett mingel för journalister för att i bästa fall försöka skapa lite PR-kontakter och i värsta fall få ett par fem pints. Slående var hur lejonparten där som kallade sig skribenter eller journalister när man ställde en eller två följdfrågor till slut berättade att dom jobbade som spärrvakter på tunnelbanan eller letade efter uppdrag. Jag beundrade dom som levde sin dröm och gjorde det dom ville, men ack vad många som måste vara i denna tuffa situationen. Om det här är bra journalister som inte lyckas tror jag tjugo procent av det som rycker upp traditionella mediestrukturer med rötterna är just motsatsen - hur dålig journalistik får ta stor plats:

Good Old skrev härom dagen om oldschool-medias problem med att definiera sin roll tillsammans med brist på bra innehåll. Ett exempel var Sydsvenskans rapportering från mobilmässan i Barcelona och hur artikeln var full av godag-yxskaft-kommentarer, tillsammans med kvaliteten på olika reaktioner i mediesverige efter Microsofts bud på Yahoo. Vem kan då försvara att man inte istället söka i bloggosfären efter insiktsfulla kommentarer som går bortom saker klyschor där den springande punkten nog är resultatet av de nya digitala kanaler där traditionell media på ökad bandbredd ska muta in sitt område och där innehåll måste skapas - 400 kanaler istället för fyra och nätupplagan ska uppdateras varje timme.

Bra innehåll kan inte stressas fram och med ledtiden till publicering blir soppan lite väl tunn. Denna bild kompliceras av när lobbygrupper, kontakter och PR-insatser, som Bisonblog skriver om, serverar saker på guldfat. "Artiklarna ska ut. Pengarna ska in". Rolf på Dagens Media fyller i bilden... Krydda det med lite för mycket självcensur och politisk korrekthet så tecknar vi ett mediesverige som på många sätt lever på att servera saker i ett lagom stort monopol som skulle må bra av att vara konkurrensutsatt.

När vi lever i ett sånt litet språkområde måste man då som konsument antingen ge sig ut i världen eller leta bland alternativa mediekanaler.Ge någon en smak av något av det goda, och han kommer aldrig vilja ta steget tillbaka. OK, att söka bortom horisonten är lite mer krävande och det kräver ett intresse eller intention. Till sin hjälp har man verktyg som bland annat RSS. Då måste ens auktoriteter varje dag fortsätta visa sig värda din uppmärksamhet, på daglig basis försvara sin del av ditt attention-span. Klarar dom inte det får dom räkna med att en medveten publik vänder ryggen till.

Journalisternas syn på bloggare... ja de alerta ser vad som händer och anpassar sig, Bloggar som kanal är en sund ingrediens i en mediemix, något som traditionell media börjat anamma via exempelvis Twingly eller andra former av läsarintegration. För mig handlar det om kvalitet, inte mediet eller rösten. Då kan det vara traditionell media - lokaltidningen för det den gör bra, dvs lokala saker - såväl som dom underbart långa texterna i New York Times eller en sekundsnabba analyser och korslänkningar på webben hos ens favoritskribenter på nätet.

Har ni nåt jag ska föra vidare till Henrique? Skriv en kommentar. Förresten, Andrew Keen, i min ordbok kommer ordet amatör från amare, och är det inte den som älskar någonting som skapar bra grejer till slut...?

*Skrivet från ett Starbucks nära dig... pga stängning färdigställt på McDonalds. Länge leve kaffe, öppna wlan samt MacBooks (efter varit Windows trogen sen nån gång i senare delen av förra millenniet har nu denna blogg tagit steget över till andra sidan.*