Six Milestones - SVD/Försvaret och Bambuser

Igår var största nyheten i min värld inte nåt på webben utan hur svenska soldater nere i Afghanistan hamnat i sju timmars eldstrid i "vårt bortglömda krig" och eftersom jag har kompisar därnere så följde jag rapporteringen noggrant. Nu till lördagens spaning: När Svenska Dagbladet på eftermiddagen strömmade försvarsmaktens presskonferens via Bambuser kände jag ungefär samma "ahaaaa" som beskrivs i den här artikeln från i juni i ReadWriteWeb - Six Milestons for an Insanely Great Webservice om de olika stadier som en webbtjänst går genom:

• 30 seconds: "I get it."
• 3 minutes: "I've used it and still get it, and it has not annoyed me yet."
• 3 days: "I find this really useful or fun."
• 3 weeks: "I am raving about this to other people."
• 3 months: "I couldn't imagine not having this, and I'm boring my friends telling them about it."
• 3 years: "How weird to see this on Oprah."

Nu var det inte på Oprah vi såg Bambuser men likväl att det användes som ett verktyg på ett självklart och funktionellt sätt av traditionella aktörer (OK vi har sett det många gånger tidigare - exempelvis när SVD sände från Nobelprisrapporteringen och krashade servrarna). Hursomehelst - just igår i ljuset av den här ReadWriteWeb-artikeln blev det för mig så självklart som en 3-års milestone, något som 99% av alla startups bara kan drömma om. Inte helt olikt när Kevin Spacey förklarade för Letterman hur Twitter funkar.

Marknadsföringsmodeller under uppdatering 2/2

Igår avfärdade vi ju den traditionella marketing-funneln till förmån för en mer komplex socialmedia-modell. Lite på samma tema kan man säga att en annan artikel är: It finally happened: marketshare is dead and it has been replaced by value share som jag snappade upp via ett tweet från Paula. Denna artikel vill lyfta fram vinstandelen som ett företag har av industris totala vinster som ett mer relevant mått än marknadsandelen.

Grundcaset är telekombranschen - enligt statistik från Deutsche Bank (se bilden t.v.) har Nokia visserligen 39% marknadsandel men ännu mer imponerande 60% vinstandel av mobilindustrin - dvs 60% av alla vinstkronor i mobiltelefonbranshcen går till Nokias aktieägare. Vidare är också RIM (Blackberry) och Apple lysande exempel med totalt tre procent av marknaden men totalt 35% av vinsterna. En slutsats man kan dra av bilden samt även från artikeln i WSJ - på samma tema är alltså att marknadsandel, eller för den delen försäljning och vinst inte nödvändigtvis går hand i hand.

Naturligtvis borde det här vara mer relevant i en stabil bransch än en tillväxt-dito där man hoppas på att visa vinst längre fram. Det är naturligtvis också skitsvårt att som Deutsche Bank tabulera totala vinsterna i en industri. Ytterligare en invändning för oss är att en entreprenör ju bygger företag i tillväxtfasen som kanske inte kommer visa någon vinst att tala om på flera år - det är först efter han har gjort exit. (det är därför sänkt bolagsskatt gynnar redan etablerade *host host*)

Men kan ändå försöka använda tänket och applicera ett value share-perspektiv på sin verksamhet - vad ger det här mig i slutändan - bottom line. Jagar du marknadsandelar för sakens skull eller jagar du vinster? I linjär optimering med ekonomiska minimerings/maximeringsproblem där man exempelvis ska räkna ut om man ska tillverka Vara A eller Vara B utifrån en viss maskinkapacitet är nyckeln att välja det alternativ som ger högst täckningsbidrag per enhet av den trånga sektionen. Dvs... hur utnyttjar vi maskinen bäst. Gör det du också?

Ofta är den begränsande faktor vår egen tid och då kan klassiskt 80-20-tänk vara bra. På ett personligt managementperspektiv kan man försöka fokusera på de 20% av allt man gör som egentligen är viktigast. Ofta tycker jag problemet är att man gör tvärtom. Om man har en sak som går bra och fem som går dåligt brukar man försöka lägga energi på dom andra för att det ska bli bättre, men varför inte tvärtom. FOKUS, FOKUS, FOKUS!

Ifall du är marknadsförare eller driver webb-projekt på internet - kan man då väcka dig mitt i natten och fråga vilka besökare eller sökord som har högst värde för dig? Istället för att yvas över vilka ord som din hemsida rankar högst på, eller att du ligger före din konkurrent på google på en viss term borde man istället ha stenkoll på var i trappan av commerical intent de orden eller en viss trafikkanalen motsvarar och vad det genomsnittliga värdet sen är i varukorgen för dig.

Nu svävar jag ut lite för mycket, men grundtanken alltså - nästa gång nån slentrianmässigt säger att det där företaget har 40% marknadsandel - fråga då hur stor del av vinsten i industrin dom har. Marknadandelen är ett verktyg (wiki-artikel om BCG-matrisen) nog så viktigt för att nå dit men nog så viktig men till syvene och sist är det en hög med pengar som ska bli en större hög och samtigt gärna även skapa mening för människor. Bli alltså en Apple som kränger ett mindre antal telefoner men med de högsta marginalerna till teknikälskare och bloggläsande twittrare. (som paradoxalt nog är de som aldrig betalat för nåt annat på nätet he he...)

Nu ska jag ägna mig åt mina 20%!

Marknadsföringsmodeller under uppdatering 1/2

Radioprogrammet Hassan hade ju i en sketch en intervju med "killen som uppfann uttrycket att gå vilse i stereo-djungeln" (nu på Spotify). Det är ju ett skämt, men utom tvivel står ju ändå att alla klichéer, teorier och liknelser som vi slänger oss med till vardags måste ha kommit till genom någon speciell person. Efter suttit i skolbänken vet vi att en modell är någonting som "egentligen inte stämmer, men som ändå är användbart". :) För att vara nyttiga måste de appliceras i ett sammanhang samt beror på vilka antagande vi gör.

Den här bloggposten kommer att vara den första av två där vi kikar på två teoretiska modeller som kanske behöver förnyas. Dessutom kommer jag ta mig vatten över huvudet och försöka bidra med några egna tolkningar vad detta betyder i ett Internet-sammanhang. Vi börjar med hur vi fattar köpbeslut:

I senaste McKinsey Quarterly finns en artikel som vill begrava paradigmet "marketing funnel". Den traditionella bilden (till vänster) är att vi börjar med ett urval av märken när vi ska köpa något, sen efter att ha kikat närmare beskär alternativen och köper ett. Sedan om vi är riktigt nöjda kan bli bli återkommande kunder. Processen är linjär och tratt-formad och en inte alltför avlägsen släkting till denna tycker jag är AIDA-modellen (atttention -interest - desire - action).

McKinseys Marketing Practices har nu noterat att våra beteenden har ändrats på grund av Internet och consumer empowerment. Om du ska komma ihåg en sak i den här bloggposten så är det en sak:

Det viktigaste som är nytt är hur vi istället för att smalna av vårt consideration set av möjliga varumärken istället genom active evaluation expanderar detsamma utifrån egen research, ibland utifrån en helt tom mängd alternativ.

Efter en trigger expanderar vi oss ut med egen research och vänners rekommendationer som livbojar för att sedan köpa och ibland återkomma. Lojaliteten blir då passiv eller aktiv: Vid passiv lojalitet överväger vi andra märken men håller kvar tills en negativ trigger får oss att byta. Totalt kallar dom hela ovanstående processen för the consumer decision journey.

- - -

Kommentaren blir att det här ju egentligen är vad vi vetat länge. Intressant ändå att auktoriteten McKinsey uttrycker det så tydligt samt beskriver det i en vetenskaplig studie med 20 000 konsumenter i fokus-grupper. Tycker ni den här modellen var självklart, banal och att McKinsey är värda en gäspning? I kommentarna på sköna kommunikationsbyrån We Are Socials blog är det många som uttrycker sig i såna termer - så i så fall är är inte ensamma. Men om du själv är social media-knarkare borde du släppa taget om revolvern och istället glädjas över att många old-school-institutioner säkert kommer lyssna på de här orden från den auktoritet som konsultbyrån ändå är. Det borde innebära att dina kunskaper på sikt blir mer efterfrågade...

Vi mottar varje dag (fyll i valfri siffra) antal reklambudskap och på Internet pratar man numera om banner blindness - hur vi helt enkelt inte ser reklamen. Varför ska vi bry oss innan? För marknadsförare är det svårt, för att inte säga omöjligt att nå fram i noiset av alla kommersiella budskap. Hursomhelst - att vårt consideration set ökas när vi ska genomföra själva köpet borde betyda att random CPM-annonsering utan satt i rätt kontext inte har framtiden för sig - speciellt ifall initial awareness kanske inte ens är nödvändig. Bara att du finns där när jag letar - må det så vara sökmotoroptimering och sökannonsering, prisjämförelser och att man uppmuntrar användargenererade produktinfo. Spendera energi och pengar på att få mig att utvärdera dig.

Istället för att bombardera med reklambudskap vill jag att du finns där när jag behöver en hjälpande hand. Om du är smart vet du när jag är som mest mottaglig och lägger krutet just då. Skicka inte spam till mig utan anställ istället en extra supportkille som svarar på MINA mail så efterköpsupplevelsen blir stark. Jag berättar mer än gärna för mina vänner om märken och varor som betyder något för mig. Se till att betyda något. Artikeln skiljer på aktiv och passiv lojalitet. Den passiva är att jag egentligen skulle kunna köpa något annat nästa gång - men är lojal sålänge inte mitt ursprungliga val suger. Det är så lite som krävs egentligen för att inte suga, slarva inte bort det.

Till sist - generellt har funnel-modeller har stora styrkor i sin enkelhet. Den låter oss modellera exempelvis konverteringen och bortfallet i en webb-butik och är konceptellt begriplig. Matematiken blir oceaner gånger svårare med den nya modellen och närmar sig kaosteori. men så är väl vi människor - ganska komplexa. En annan reflektion är att modellen ganska begränsat talar om mig som en konsument - men det är bara en av de hattar vi bär... eller? Imorgon ska vi kika på varför begreppet marknadsandelar är överskattat. Innan dess - här en en kul video sålänge som jag hittade på PR/WoM-byrån We are Socials blogg som spinner vidare på ämnet ovan. Med den kommer alla bitar falla på plats:

Bibliska proportioner

Gud talar med Moses.

Det krävs en kombination av präst-son och sökmotor/google-intresserad för att riktigt kunna finna rätt liknelse denna dag, som inte kommer bli ihågkommen som jubileumet av månlandningen, utan ögonblicket då Matt Cutts kommenterade på en svensk blogg samt skrev till Ted. :)

Jag hör inte till de som tycker Googles agerande är konstigt (denna nya anonyma SEO-bloggen Black Teacher utvecklar några av argumenten) - men hoppas ändå att det löser sig för sajterna.

Techcrunch vs Twitter - en sammanställning

Detta har hänt (när du låg i hängmattan eller var på grillfest):

Techcrunch har sen tidigare sagt att deras uppgift inte är att skriva grejer på pressreleaser utan att "break big stories". Först hörde teknikbloggen att någon har hackat interna dokuement på Twitter: Twitter's @ev confirms hacker targeted personal accounts. Så vad gör man sen man lite senare får ett mail med en zip-fil med 310 interna dokument? In our inbox - hundreds of confidential twitter documents.

Källan är "Hacker Croll" som har lurat sig in i två på en Twitter-anställd samt grundaren Evan Williams frus google-konton (svaga länken - password recovery-tekniker) och då har kunnat spara ner och ta screenshots av Google-docs, spreadsheets och annat innehållande anställningskontrakt, grundarnas kalendrar, scheman för intervjuer, telefonloggar, alarminställningar, finansiella forecast, mötesanteckningar från samtal med partners och uppköpskandidater.

Detta har han sen enligt uppgift skickat runt till olika bloggar och mediekanaler (däribland Mashable). Efter åtta timmars tänkande, redaktionsmöten, samtal med advokater samt även diskussion med Twitter kommer Techcrunch och Mike Arrington (examen från Stanford Law School) fram till ett beslut (Our reactions to your reactions on the Twitter Confidential post) - man ska publicera.

We publish confidential information almost every day on TechCrunch. This is stuff that is also “stolen,” usually leaked by an employee or someone else close to the company, and the company is very much opposed to its publication. In the past we’ve received comments that this is unethical. And it certainly was unethical, or at least illegal or tortious, for the person who gave us the information and violated confidentiality and/or nondisclosure agreements. But on our end, it’s simply news.

Biz Stone på Twitter svarar och bekräftar att intrånget har genomförts och Evan Williams twittrar följande:

Sen publiceras alltså delar av dokumenten som inte direkt rör personliga saker men som ändå är nog så privata. Twitter's Internal Strategy Laid Bare: "To be the Pulse of the Planet" och Twitter's Financial Forecast Shows First Revenue in Q3 - 1Bn Users in 2013 samt Final Tweet - the Twitter Reality TV Show Pitch.

Ev verkrar ju inte hålla med om att publiceringen var godkänd "We have been given the green light by Twitter to post this information. What? By Whom? That is not our understanding " vara bullshit. Förmodligen har dom ändå gjort nåt form av dealande i bakgrunden om vad som absolut inte får släppas eller likande mot att Twitter ger nån form av vagt minigodkännande mot för framtida mutal dependencies.

Oh la la... Kommentarerna från läsare haglar. Någon kallar det ett "epic fail" och uttrycker besvikelse över TC, andra tackar, läser strategibitarna och affärsplanen och tycker imponerat att det "sheds light on what a succesful albeit not monetary yet startup is experiencing", andra skrattar åt siffran en miljard twittrare, några raderar TechCrunch från sin rss-läsare. Några tror att allt är ett PR-stunt :O

Nu återstår att se vilka konsekvenser det här får. Kalifornien där båda parter håller till har lagar mot hantera företagsinformation - misaappropriation of trade secrets där detta skulle kunna få konsekvenser. Känns som att saker ligger och puttrar och att det kommer hända något i början av veckan... (ifall allt inte enligt ovan redan är clearat).

The Guardian skriver om det - och lyfter upp en kommentar som jämför det här med när The Telegraph orsakade jordbävning i brittiska parlamentet genom att publicera parlamentledamöters utgiftsrapporter med motiveringen "public interest". Där ska man skilja på public interest i betydelsen "något som ligger i vårt intresse att få veta", vilket skulle rättfärdiga The Telegraph - och "att allmänheten är intresserad" vilket snarare handlar om snaskhistorier och paparazi-bilder.

Jag skulle vilja veta ifall TechCrunch har betalat för informationen - något som inte verkar ha kommit fram i den här soppan ännu. Som bloggen SEO-Optimiser skriver: "Michael Arrington complained a while ago that he was spat on by a stranger. I wouldn’t be surprised if more strangers start spitting at him now."

Jag tycker att publiceringen är fel, att det kommer slå tillbaks på Techcrunch på sikt samt säkert även skadar Twitter på olika sätt. Nu valde man att inte publicera exempelvis listan på seniora positioner man intervjuar till (med folk som fortfarande har höga poster på andra företag) eller visa all finansiell data, men det här påverkar förmodligen relationerna till tredje part för företaget en hel del. Om en vecka kommer uppståndelsen ha lagt sig och Techcrunch rusar vidare mot nästa story, men effekterna och konsekvenserna av det här beslutet kvarstår. :(

• Minnesgoda läsare kommer kanske också ihåg hur Wall Street Journal för några år sen publiceade Yahoos interna strategidokument.

• Den som önskar han vore en fluga på väggen i styrelserummet har denna vecka även fått sitt lystmäte på andra sätt - tidigare i samma veva publicerade TC ett internt MySpace-memo från CEO Owen van Natta som har kommit helt i skymundan i uppståndelsen ovan.

• Oftast klockrena The Guardian gjorde (innan det här hände) en intervu med Biz Stone: del1, del2, del3, del4.

• Sarah Palin, vicepresidentkandidat fick sin email hackad.
  

Update söndag: TC skriver mer om bakgrunden: The Anatomy of the Twitter Attack där det i detalj går att läsa hur attacken gick till.