När jag fick min första lön på ett sommarjobb, typ då Ingvar Carlsson var statsminister, var det första jag gjorde att cykla ner och köpa en hel grabbnäve med CD-skivor. Några för att "täcka upp" skivsamlingen med album jag bara hade 90-tals-koppat över på kassett, men de andra var nya upptäckter. Denna vrålkonsumtion skall ses i ljuset av hur skivor var definitionen av längtan och en vanlig månadspeng knappt räckte till en. Den enda skivan valde man därför noggrant ut efter mycket provlyssnade på Skivstället. Naturligtvis lyssnade man sen på den ordentligt och gav varje låt en chans genom många genomlyssningar på ett sätt man bara kan se nostalgiskt tillbaks på numera. (det här gäller iofs all mediekonsumtion - funderar på ett asketiskt mediebantnings-nyårslöfte)
Vi hoppar några år framåt: Napster blev namnet när internet blev snabbare, DC++ tog över och var kul för det kodades av en klasskamrat, BitTorrent och PirateBay har ägt sen dess men sen 2007 har vi fått anledning att utvidga vår världsbild.
I Music Streaming - the end of iPods? skriver The Independent om "vårt" Spotify och även We7.com. Största målet är inte att stå emot iTunes eller andra lagliga tjänster utan att erbjuda något som är ett mer lättanvänt komplement till BitTorrent eller Limewire, citeras CEO Daniel Ek. Spotify är underbart som tjänst (och har även fått min mkt konservativa tjejkompis att börja med nåt nytt). Men med detta sagt tar jag mig friheten till att fundera lite vidare. Tjänsten kräver trots allt för mig ett par smärre konceptuella kliv:
- Ständigt kunna möta förväntningar: När folk har en favoritartist eller hänger på musikforum så läääängtar man till ett visst datum då skivan släpps. Kanske förhandsbeställer den på CDon eller letar bland previews på artistens MySpace-sida eller fildelningsnätverk. Nu har det exempelvis gått ett par, tre veckor sen Timbuktus "Hi5 och en Falafel" släpptes men på Spotify finns den inte. (upphovsrättsgrej eller?) Då har vi inte ens börjat kika på långa svansen av mindre band och undergroundgrejer. Våra förväntningar är höga! Utmaningen är då att musiken som finns där måste updateras i takt med att nya skivor kommer och att utbudet gränsar till oändligheten. Jag är inte otacksam för allt skönt som GÅR att lyssna på, och kan köpa att en del låtar på våra spellistor fadades bort efter publika releasen - jag bara säger att när man ger sig in i förväntnings-businessen är balansgången skitsvår. (Kom ihåg hur Apple ville gå ut förra veckan för att säga att dom inte skulle släppa nåt innan jul - för att trissa ner en snowball of expectations som kanske blivit för stor.)
- Den andra utmaningen är att förändra sättet som vi (tror) vi vill äga saker - plastskivor såväl som ettor och nollor. En del av folks musikletande har starka samlardrag över sig där lyssnandet är naturligtvis en viktigt del men jakten är nästan lika viktig. Jag behåller exempelvis gärna filmer jag har sett på hårddisken eller som brända på DVD nånstans, och argumentet är att det arbete jag lagt ner att hitta materialet borde vara värt något i framtiden, samt att det ger en skön känsla av att se hur samlingar växer! :) Det här pillandet kanske kan bytas ut mot att vi ordnar fina spellistor i det oändliga, fäster url:ar på musiken, länkar, skickar och interagerar med den som "social objects". Men skulle du verkligen radera din samling? Jag är nog lite halvseg här och ser streaming som ett kompliment, men inte ett perfekt substitut. Artikeln ovan har ett citat där killen först tyckte det tog emot att radera sina mp3:or men nu gjorde det med glädje efter att han outsourcat sin musik till molnet. Independent menar att Spotify här pedagogiskt iaf gör det lättare för oss genom att det ser ut som ett traditionellt iTunes. Visst kan det skönt att städa ut ett gammalt förråd och slänga allt, men jag köper nog det inte till 100%... ännu. Försöker dopa min hjärna med förändring och nya grepp varje dag så kanske borde släppa det här. Eller så är det olika personlighetstyper.
- Till sist - tillgängligheten: Själv är bäste dräng liksom. En kompis till mig säger att en fil i hans värld bara existerar ifall den är korrekt backupad på minst tre ställen. (nåt som jag börjar anamma mer och mer, inte just tre ställen dock) Han kommer få det svårt att känna trygghet i en streamtjänst som potentiellt skulle kunna gå ner nån dag. Nu litar jag på tekniska lösningen och att den fina funktionaliteten är skalbar, men kedjan har fler länkar - tillgång till nätverk mm, och "The Celestial Jukebox" är bara ett bredbandshaveri, flygplansresa eller löppass etc iväg från tystnad i hörlurarna. Sen var det bärbart: En Spotify-release för telefonen skulle naturligtvis vara efterlängtat - (kanske kunde få mig att byta Comviqkontantkortet mot ett riktigt data-abonnemang.) Tills dess blir ju mp3or helt enkelt enda utvägen.
Ändå var det mäkta förvånande att se hur maxstorleken på musikspelaren
nu sjunkit från 160 till 120 Gb. :O Med 272 GB musik på en hårddisk blir man ju fundersam. Ett smart "one-size-fits-all"-sätt att minska antalet modeller och kostnader, eller en hint om att faktiskt musiken kommer hamna i molnet? Vad tror ni... kanske nåt nytt i faggorna, ett iPod streaming som kommer chocka oss efter nyår?
Men - till frågan i Independent-artikelns titel, är traditionella musikspelare ute? Nix, nog inte the end of iPods. Ännu.
*Självklart är detta skrivet med musik i bakgrunden...
Nas - N.Y. State of Mind. "I never sleep cause sleep is the cousin of death"... ett perfekt citat för en multitaskare i natten. :) *
UPDATE: Här lottar TKJ ut 20 Spotify-invites! Skynda, skynda! :) Att inlägget har fått 117 kommentarer i skrivande stund är väl en skön indikator på intresset.
Inlägg
